Jag har en varm och skön tröja med vackert mönsterstickat ok som min mamma gjorde till mig när jag var 13 år. Det är 32 år sedan. Den tröjan älskar jag fortfarande och jag använder den ofta. Alla minnen från de där ljumma vårkvällarna med hopprep, cykelturer, kojbyggen och trädklättringar sitter liksom kvar i tröjan.

Nu har jag fått för mig att jag vill ha en ny älsklingströja. Det känns som det är på tiden. Jag har förälskat mig i Kate Davies mönster Ásta Sóllilja som ska stickas i Ístex Létt-lopi. Jag har länge varit nyfiken på den isländska ullen som ska vara lätt, luftig och vattenavstötande. Den både andas och värmer.

 

Kate Davies Ásta Sóllilja är ljust grå med mönsterstickning i två gulorange toner och två blå toner. Jag väljer att göra min i en lite mörkare nyans grå som jag fortfarande tycker är ljusgrå, de blå tonerna byter jag ut mot gröna och de gulorange mot röda. Jag tycker om att använda mig av komplementfärger när jag kombinerar färger och mönster. Rött och grönt framhäver varandra lika fint som blått och orange gör. Och jag fastnar på något vis alltid för gröna och röda kulörer.

Det är som julafton när garnpaketet kommer. Jag lägger ut nystanen och känner på dem och kan knappt bärga mig tills middagen och disken är undanstökad och jag får börja.

Det går fort. Tröjan stickas på stickor 4,5 och jag blir lätt manisk med rundstickan. Bara ett varv till och ett till. Det är så skönt att sticka runt och bara sticka räta men ändå få slätstickning. Snart är jag uppe vid ärmhålen. Det tar bara två dagar dit från höfterna. Men jag tycker det ser misstänkt stort ut och jag sätter alla maskor på en tråd för att kunna prova. Det känns som jag har en säck på mig. Nog för att jag ville ha en stor och mysig tröja, men passform har jag inget emot. Jag repar upp. Det är typiskt mig att vara så där snabb och bara tro att det blir bra.

Jag tänker positivt. Nu har jag lärt mig en gång för alla att jag ska mäta och sticka provlappar och mäta en gång till. Jag har bara stickat i 35 år för att upptäcka det. Otålig är kanske mitt andra namn. Men det här garnet är så härligt att jag inte ens orkar irritera mig. Det är bara härligt att få fortsätta och det går fort att sticka ikapp mig själv. Oket är förstås allra roligast att göra och maska för maska växer mönstret fram. Jag tycker om att sticka tröjor utan sömmar. Ásta Sóllilja stickas nerifrån och upp till ärmhålen, sedan stickas ärmarna och så för man ihop allting till en lång rundsticka och stickar vidare upp över oket tills man avslutar med halsmudden. Sen är det bara några maskor att sy ihop under armarna och en del trådar att fästa.

Och den här andra gången passar tröjan perfekt. Jag tvättar den försiktigt för hand och lägger ut den för att torka. Det är så vackert med det grova men ändå mjuka och lätt melerade garnet. Den känns som en del av naturen, klipporna, himlen och träden. Tvätten gör tröjan mjukare och jag blir så där barnsligt förtjust i min egen tröja att jag bara vill sitta och titta på den. Medan den torkar ute i vårvinden stickar jag en mössa i restgarnerna, lite på måfå. Sen är jag glad att vårvärmen avstannat så jag får gå runt i världens skönaste tröja. För den där 32 år gamla älsklingströjan har fått en konkurrent som säkert kommer slitas på i många år framöver. Om jag använder den lika länge som den förra kommer jag att gå runt i min Ásta Sóllilja när jag är 77 år. Det känns intressant att fundera på.

Jag ser på Ravelry att jag började sticka på min tröja den 22 april och att den blev färdig den 3 maj. Och detta trots jag stickade halva tröjan två gånger. Ibland blir jag fartblind av min egen stickning och undrar hur det kan gå så fort. Men med stickor 4,5 och Létt-lopi är det så roligt och blir så vackert att det liksom inte går att sluta. Jag förstår att min mamma inte hade råd att hålla mig med garn i den takt jag stickade när jag var tonåring. Jag började sticka tröjor på beställning redan som fjortonåring. Jag har fortfarande svårt att inte ha en stickning i händerna när jag sitter stilla.

Så vem vet, kanske blir det fler tröjor i Létt-lopi snart. Jag har ju en ganska stor familj som alla gillar varma vackra tröjor.

//Pia Kammeborn

Vi på Järbo Garns blogg vill rikta ett stort och varmt tack till Pia Kammeborn för att hon ville dela med sig av sin stickglädje och för denna härliga beskrivning av hur det kan gå till när en tröja (och en mössa) växer fram! Dessutom vill vi passa på att rekommendera ett besök på Pias blogg Queen of Kammebornia där det fullkomligen kryllar av vackra bilder, stickinspiration, recepttips, odlingsglädje m.m. Ta dig en titt där på lunchrasten, om du behöver avkoppling!

Pia finns också på Instagram där hon kontinuerligt delar med sig av sin stickning!